Miajunnogelin

Minnet ifrån hösten för tre år sedan kom tillbaka som en smäll i ansiktet idag.
Jag var ute på prommenad och skulle gå över ett järnvägsspår men var tvungen att stanna för att ett tåg just skulle rusa förbi.
Bilderna från minnena som kom upp i mitt huvud av att se tåget rusa förbi var jag inte det minsta förberedd på.
Dagen då jag och Amanda väntade på tåget som vi skulle kliva på för att ta oss till Sundsvall som alla andra skoldagar.
När vi båda såg honom och insåg vad han egentligen stod på perrongen för att göra,
men vi sa inget till varandra för att slippa skrämma varandra i fall att vi mot förmodan hade fel.
När tåget kommer, han lägger sig på spåret i sån tid att han har all tid i världen att lägga sig till rätta och alla på perongen mycket tydligt hinner se vad han gör och tågföraren hinner börja bromsa.
Orden har hela eftermiddagen ekat i mitt huvud -
"Han hoppade".

efter tre år,
borde bilderna ifrån händelsen då åtminstone börja bli svagare?
Ilskan över hur han kunde låta folk få plågas med dessa bilder,
ville han hämnas på oss andra människor?