Jag saknar inte dig, jag saknar att våga känna något bra.

Jag kommer aldrig i hela mitt liv våga känna något för någon,
jag har just efter ett halvår läst mig att vissa av mina närmsta vänner faktiskt går att lita på trotts att jag vet att vem som helst kan svika och trodde ett tag att alla svek mig.
Jag önskar du lärt dig en läxa,
men tyvärr slutade du aldrig.
Det är din förlust.
Min förlust är åren jag lagt ner för att kämpa för något som skulle sluta i kaos,
som skulle göra att se ditt namn skrivet får mig att känna ilska.
Nog kommer jag aldrig kunna hata denna männsika som tror sig kunna rädda världen,
och tror sig göra rätt för andra men glömmer sina närmaste för de är redan räddade,
och du glömmer framför allt att rädda dig själv.
Jag vill tro att du tar trappan upp i stället för ner den här gången.
Men vet att du började med neråt.
Jag kommer alltid bry mig om dig människa,
trotts alla ord och svek som båda kastat varandra.
Trotts att du fått mig att förlora mig själv och förlorat tron på att fatta tycke.
Jag önskar jag kunde säga,
du har förlorat.
Men det är jag som har förlorat,
och då pratar jag inte om att ha förlorat dig.

Men det sägs att när man ger upp dyker det upp?

Ett till ord ska läggas till som inte hör hit,
besviken.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0